,

Den 21'a och 22'a maj tidigare i år var jag på en liten festival här i Växjö. Festivalens namn var Rock the Lake och gästades av Fibes, oh Fibes!, Timo Räisänen, Joel Alme, Sweet och Alphaville med flera. En av dessa "flera" var Markus Krunegård. Han är just nu min favoritartist (okej, på delad plats med Robyn) och jag har honom istället för Håkan Hellström och Kent, ungefär (svensk pop som spelas på radio). Hans motsvarighet till Känn ingen sorg är Jag är en vampyr, och hans motsvarighet till Kents låtar (som ju låter likadant) är Natt efter natt och Samma nätter väntar alla. Jag dansar hellre runt till Markus diskopop med töntiga, humoristiska och filosofiska texter än till Hellströms klistriga melodier, falsksång och fjantiga texter. Jag deppar hellre över olycklig kärlek med mysiga Markus i hörlurarna än med sveriges kaxigaste Kent.
   Hur som haver, det jag skulle komma till var att Markus spelning på Rock the Lake var den bästa spelningen med honom jag sett (om man bortser från gången då han gästade A Camp på scen och sjöng den här låten, Tivolirocken... 2008? 2009?), och jag har sett en hel del spelningar med honom, men det kan bero på att jag nu kunde samtliga texter (nästan). Det kan också bero på att jag hade fått ett löfte om att jag skulle få träffa Markus efter konserten.
   När Markus slog sista slaget på gitarren, tackade och bockade och försvann ut från scenen stod jag (och min vän J) och hängde vid öppningen där vi skulle bli insläppta för att träffa världens bästa Markus Krunegård. Det fick vi också, tack vare turnéledaren Klas som var precis hur schysst som helst.
   Jag vänder mig om, och där kommer han ned från scenen, Markus. Jag dör inte, inte förrän efteråt. Han kommer ned och ler mot oss, och han sträcker fram högerhanden med orden: "Hej! Det är jag som är Markus!" som om vi inte visste det. Vi presenterar oss. Han säger: "Det var ni som skulle sålt t-shirts va?" och vi nickar eller svarar ja, jag minns inte riktigt. Sedan var han tvungen att gå, han skulle göra något, och vi också. Men det var ändå det bästa mötet med en människa jag haft i hela mitt liv. Okej, kanske inte det bästa mötet. Men lätt med den bästa personen. Och jag skakade inte ens. Det kändes bara helt rätt.
  

Vad långt det här blev... Ni får skratta åt mig, såklart, jag kan också se det komiska i att tycka om någons musik (eller snarare texter) såhär mycket. Men helst vill jag att ni ska bli glada för min skull.