,

Bild från Rock the Lake, 22 maj i år, bandet är Alphaville, men känslan är det viktiga.

Musik kan ge en känslor som man inte kan känna på något annat sätt, någon annan stans. Till exempel känslan när man lyssnar på en riktigt bra låt, och inte behöver fokusera på något annat. Man kan låta sig själv försvinna in i favoritlåten, och stanna där så länge som man vill.
   Eller den där känslan när man hör en ny låt, en låt man aldrig hört förut. En låt som är hur bra som helst. Då vet man ju inte vart man ska ta vägen för att det är SÅ JÄVLA BRA eller för att texten är så mitt i prick, så precis exat vad man själv känner eller tänker. Motsvarigheten till den känslan har jag aldrig hittat.
   Eller när man står framför en scen framför ett riktigt bra band, tillsammans med massa andra som också tycker att det bandet är awesome. Alla röster, alla händer, alla kroppar, alla medvetanden. Allt blir en enda massa som är euforisk över musiken. En enda massa som är där för att uppleva musiken, känslan som den medför.
   Eller när man går hem från den där konserten, halvt döv med tinnitus ringandes i öronen, och så är man alldeles hes och mörbultad. Det är det underbaraste i världen. Och det léendet man får av det, det är lika brett som Eiffeltornet är högt. Det påminner lite om när man är nykär, trots att man är trött och har blåmärken över hela kroppen så är man starkast i världen.

Det här är ett par av anledningarna till varför jag älskar musik. Jag försöker att inte använda ordet 'älskar' alltför mycket, men jag älskar verkligen musik. Det finns ingen motsvarighet till det. Eller finns det? Har ni någonting som ni värderar så högt, av någon anledning? Kanske böcker, vänner, filmer, kläder, poesi, fotografier...? Jag vill veta om det finns något mer som kan ge en de här känslorna. Eller något som kan ge en andra känslor som inte finns någonstans. Jag vill känna allt.

Här kommer ett inlägg om mitt (nuvarande) favoritband. Jag känner att de är värda det, plus att jag har ganska mycket slut på inspiration för tillfället. Jag känner mig kreativ, men jag vet inte var jag ska göra av kreativiteten. Det är typ den jobbigaste känslan jag vet om. Alltså slösar jag kreativiteten på ett blogginlägg om mitt favoritband.

Det var länge sedan jag hade ett favoritband, och när jag hade det var det jättetöntiga band som jag lyssnade på under mellanstadiet, men jag tror att jag kan säga att ett band är lite bättre än alla andra som jag har hört. De kallar sig för Consequences.
   Hittils har de bara släppt en enda skiva (vad jag vet). Det är synd, men samtidigt intressant. Att ett band bara släpper en skiva, och sedan försvinner, ökar (i alla fall mitt) intresse för det. Varför fortsatte de inte? Vad gör de nu? Har de något nytt på gång?
   Det är faktiskt så att den här bloggen är uppkallad efter en av deras låtar, Wasted Under The Stars (surprise). Den låten är sådär magisk som jag älskar, och det var den första jag hörde med dem. Det är en kärlekslåt, men vilken sorts kärlek får man inte riktigt veta. Alltså, om det är till en familjemedlem, nära vän eller en "partner" (gillar inte ordet men hittar inget bättre just nu). Melodin är lika mjuk som texten, och man vill bara flyta runt i ett svart ingenting när man hör den. På ett bra sätt, inte på ett läskigt sätt, alltså.
   Hursomhelst, så är de mitt band därför att alla deras låtar är väldigt bra, och inte bara en. Det är ju ganska ofta så annars, att ett band har några bra låtar, men standarden som helhet är inte lika bra. Consequences är alltså inte ett av de banden.

Om ni inte har hört dem så kan ni klicka här och njuta av den självbetitlade skivan. Om ni inte tycker att ni har tid eller ork så kan ni lyssna på Wasted Under The Stars och Some Kind Of Magic, som enligt mig är det bästa av det bästa.