You know we're superstars - we are who we are!



Yo brothers! Nu drar jag iväg till Johanna för trerättersmiddag och därefter in till stan för ett riktigt nyårsfirande hos Martinas pojkvän, kommer bli awesome!


This new year will be for you and me



Snart snart snart är det ett nytt år - och därmed också ett väldigt firande! Eftersom jag är lite smått ytlig av mig så har jag vetat i flera veckor vad jag ska ha på mig. Det blir den silvriga tunikan ni ser på bilden ovan, och eftersom den är genomskinlig så blir det en vanlig tight svart klänning under. På fötterna ska jag ha skorna jag köpte för någon dag sedan, as you might know. Vi får se om jag orkar och lyckas, men jag hade tänkt försöka sminka mig lite 60-taligt (á la Twiggy och Edie Sedgwick) också. Så ser jag ut som en mod-tjej. Lovely!

(10) Thank you for your love.

Det tog en hel del tänkande för att komma fram till årets händelse kan jag säga. Det stod länge och vägde mellan två händelser, och dessa två var Rock the Lake och förfesten till iParty.
   Rock the Lake var så himla bra för att jag var där med Johanna (precis som alla andra dagar under sommarlovet), och med henne kan jag verkligen göra sjuka saker (på ett bra sätt). Vi hoppade runt framför scenerna, men vi sprang också runt bakom dem. Vi träffade bland annat Timo Räisänen, Marian Gold (sångare i Alphaville), gitarristen i Sweet och inte minst Markus Krunegård. Under sommaren var Markus verkligen den artist jag lyssnade mest på, och att jag träffade honom just då var ju verkligen bara så galet awesome.
   För bara lite mer än två vecka sedan var jag hos Martina och lyssnade på musik, spelade spel, pratade och drack lite öl. Det var så himla trevligt, för det kändes som att jag lärde känna både Martina och Rebecca så väldigt mycket bättre i och med den kvällen. Det är lite som en milstolpe i vår vänskap. Det var först den kvällen som jag på riktigt insåg att jag är så glad att jag har lärt känna dem. För trots att vi har gått i samma klass i ett och ett halvt år är det först de senaste månaderna som vi har pratat med varandra. Av den anledningen blev förfesten till iParty så väldigt bra.

Efter en lång lång tids tänkande är det nog förfesten till iParty som blir happening of the year. Bara för att två så sjukt fina människor blev mina vänner på riktigt den kvällen. Två tjejer som jag bara vet kommer att få min återstående tid på gymnasiet att bli väldigt bra.


(Martinas bild)

Snart är det jag som är kung!




Förra januari hade jag knallrött läppstift och lite knasigt hår. Jag bar omkring på en röd handväska jämt och ständigt och så hade jag högklackat som fastnade i en och annan snödriva. Med andra ord har jag förändrats en del sedan dess. Eller? Jag tror egentligen inte det. Okej, handväskan skulle jag inte haft idag, men skorna älskar jag fortfarande och rött läppstift är ju faktiskt skitsnyggt. Det är mest så att jag inte orkar vara så himla pretto längre. Orka ha en lugg som måste klippas varannan vecka, orka bättra på läppstiftet varannan timme, orka ha högklackat varje dag. Så hur gör jag nuförtiden istället? Jag struntar ganska mycket i smink och tar på mig det som är bekvämt och så skyller jag på att mina vänner umgås med mig - inte mitt utséende. Rätt bra ändå.

Poängen med det här var att det ska bli spännande att se hur januari 2010 blir! Jag kanske rakar av mig håret på ena sidan och tar hål i öronen? Eller så kanske jag låter bli att klippa håret och går runt i för stora ylletröjor? Inget av alternativen är sådär väldigt orimligt, så det blir intressant. Snart får vi se svaret!

(9) Walking in a winter wonderland



Ungefär klockan tolv idag var jag ute på en liten promenad för att fotografera snön. Det var himla fint ute, men tyvärr fastnade det inte så bra på bild (det är svårt att ta bra bilder med tumvantar). Jag tog kanske sju bilder, raderade fyra och hade därmed tre kvar. Av dem åkte bara en upp här. Så kan det gå om man är kräsen.

Hursomhelst så ska jag lägga upp en fantastisk låttext här idag. Bandet som har gjort låten heter Of Montreal och låten heter The Past is a Grotesque Animal. Första gången jag läste texten var på min vän Marias blogg, och jag blev helt blown away. Jag hoppas att ni också tycker att den är så fantastisk som jag tycker.

The past is a grotesque animal
and in it's eyes you see
how completely wrong
you can be,
how completely wrong you can be.
The sun is out it melts the snow that fell
yesterday,
makes you wonder
why it bothered.

I fell in love with the first cute girl that I met
who could appreciate George Bataille.

It's so embarrassing to need someone like I do you.
How can I explain?
I need you here
and not here too.
How can I explain?
I need you here
and not here too!

I'm flunking out,
I'm flunking out,
I'm gone
I'm just gone -
but at least I author my own disaster.

I'm just not available
things could be different
but they're not!
Things could be different, but they're not.
The mousy girl screams: violence, violence!
The mousy girl screams: violence, violence!
She gets hysterical.
'Cause they're both so mean
and it's my favorite scene -
but the cruelty's so predictable,
makes you sad.

Though our love project has so much potential
but it's like we weren't made for this world.
Though I wouldn't really want to meet someone
who was.

Do I have to scream in your face?
Throw it all in my face -
I don't care.
Let's just have some fun!
Let's tear this shit apart.
Let's tear the fucking house apart.
Let's tear our fucking
bodies
apart.
Let's just have some fun

And nothing can defeat you,
no death,
no ugly world.
You've lived so brightly,
you've altered everything.

But even Apocalypse is fleeting.
There's no death, no ugly world.
Sometimes I wonder
if you're mythologizing me
like I do you.
Mythologizing
me
like
I
do
you.
We want our film to be beautiful - not realistic.

And you can betray me.
You can,
you can betray me.
Teach me something wonderful.
Crown my head, crowd my head,
with your lilting effects.
Project your fears onto me,
I need to view them.
See, there's nothing to them.
I promise you -
there's nothing to them.
I'm so touched by your goodness!
You make me feel so criminal.
How can you keep it together?
I'm all,
all unraveled.
But you know -
no matter where we are
we're always touching
by underground wires.

Most nights we've raided the same kingdoms.
And none of our secrets are physical,
non of our secrets
aree physical
now.

I just wanna set you on fire so I won't have to burn alone



Med dessa skorna på fötterna blir jag närmare 190 cm lång. Det ni. Anledningen till att jag köpte dem är en tradition som kallas nyår. Då ska man ju klä upp sig och grejer (snacka om att jag kommer vara uppklädd, höhö), och jag hade inga passande skor tyckte jag. Därför fick de awesome skorna ni ser på bilden flytta in på min skohylla. Fint det. Ännu finare är att de inte kostade skjortan heller - endast 225 pix!
   Skorna är ett resultat av en dag i ett centrum fyllt av rea-skyltar tillsammans med syster och mamma. Ett annat resultat är en ram från lagerhaus som jag inte har tagit kort på än. I den sitter för tillfället två bilder, en på Birgitte Bardot och en på Marlon Brando, men innan dess var det ett par visdomsord från Gerard Way som stod där (anledningen till att visdomsorden inte fick vara kvar är att bokstäverna i ena marginalen försvann).

Fortsättningsvis ska min kväll spenderas tillsammans med min syster på ett eller annat sätt. Antingen spelar vi spel (alfapet eller schack troligen) eller så ser vi något avsnitt av House.

(8) Don't turn your back on love



Idag är det meningen att jag ska berätta om en awesome tv-serie som har sänts under året, alltså tänker jag berätta om House M.D (surprise!). Ifall videon jag länkade ovan inte övertygar er tillräckligt om att det här är den enda tv-serien som är värd att följas så kan ni klicka här och övertygas ännu lite mer.
   För er som inte vet någonting alls om serien så är det en sjukhusserie (/deckare?) med den genialiske, men egotrippade och sarkastiske, läkaren Gregory House i centrum. I varje avsnitt får han ett nytt knivigt fall att lösa, vilket han gör med hjälp av sitt läkarteam. Det är så sjukt bra. Bättre än vad det låter som (och då låter det ju ändå bra!).

Som en liten bonus tänkte jag visa ett par bilder från min julafton. Hoppas att ni också hade en lika trevlig dag/kväll som jag!



De senaste två dagarna har jag spelat ofantligt mycket schack med min syster.



Och så har jag bl.a. fått jättefina ugglor i julklapp - av tre olika personer!

(7) Youth is like diamonds in the sky



Ungefär såhär lät min uppväxt, mina första år i skolan och min tonår:

Kid Ory - Min pappa spelade mycket jazz, och mannen med trumpeten på bilden ovan var en av mina favoriter i hans skivsamling. En annan var Louis Armstrong.
Bubbles (senare Bless) - När jag gick i låg- eller mellanstadiet hade jag en bästa kompis som hette Lisa, och hon introducerade mig till Rix Fm's alla popartister. Tillsammans mimade vi till någon låt med Bubbles framför klassen, och det var häftigt.
A*Teens - I samband med Bubbles upptäckte jag nog A*Teens, och det var även så att min syster lyssnade mycket på dem. Ssh! Det är lite småpinsamt, men faktiskt helt sant.
Anti-Flag - Jag gick väl kanske i sexan när jag började tycka att jag var för cool för Rix Fm. Det var väl också så att jag gick i min systers fotspår rent musikaliskt. Därför började jag lyssna på Anti-Flag bland annat. Tufft...
Green Day - Som sagt så hade jag min fejk-punk-period någonstans i sexan/sjuan, och i den perioden ingick ett obsessande över Green Day. Spännande utveckling från att ha lyssnat på Kid Ory.
Nirvana - Okej, när jag går i åttan så börjar jag få lite vettig musiksmak. Äntligen. Kurt Cobain blir en ikon och jag kan nästan alla Nirvanas texter utantill. Jag lyssnar fortfarande på dem ibland, men nu är det mest unplugged-skivan.
Kent - Någonstans i åttan började jag lyssna på Kent också, och oj vad djup jag blev. Jag började bygga en verklighet kring låttexterna tillsammans med min bästa kompis Katta. Vi gick också på deras konsert någon gång i februari 2008 tror jag. Det känns som tre evigheter sedan, för numera klarar jag inte av att lyssna på Kent. Usch.
Lars Winnerbäck - I nian börjar jag gå över till mjuka aukustiska gitarrer istället för skarpa elektriska. Lars Winnerbäck blir min idol, och jag bär med mig texthäftet till hans samlingsskiva vart jag än går.
Nine Inch Nails - I samband med att jag fastnade för boken Vingklippt Ängel fastnade jag också för bandet Nine Inch Nails. Deras brutala texter och industriella/hårda musik etsade sig fast och blev mycket mer intressant än vad musik tidigare hade varit.
Markus Krunegård - I övergången mellan nian och ettan på gymnasiet var jag helt inne på svensk indie, och det med Markus Krunegård i spetsen. Han skrev ångesttexter med glimten i ögat och satte ihop dem med glada melodier. Vilken tonårstjej kan motstå det?
Kristian Anttila - Hälften finsk, hälften bosnier, psykiskt instabil, uppvuxen i Västra Frölunda och utrustad med världens snyggaste kindben tog herr Anttila min värld med storm. Jag tycker fortfarande mycket om honom, och hans senaste skiva är glad, intressant och självbiografisk.
My Chemical Romance - Just nu, i slutet på år 2010, är det mest My Chemical Romance som spelas i mina högtalare. Jag lyssnade en hel del på dem under 2008, men inte förrän nu har jag insett hur bra de är. De är faktiskt väldigt inspirerande, både musikaliskt sett och imagemässigt. Min syster ställde mig frågan hur de kan vara inspirerande, och mitt svar på det blir; läs deras texter och ta reda på mer om frontfiguren Gerard Way så förstår du.

Det här är de band jag kommer på just nu, men det finns säkerligen fler musikaliska förebilder. Om vi inte hörs imorgon önskar jag förresten en god jul redan nu!

You pull me out of the dark and now it's light




Jag antar att min julafton kommer se ut ungefär såhär, för såhär såg det ut när vi pyntade granen. Mysigt värre! Min syster klär himla bra i julgransglitter också, don't you think?

(6) Her fog, her amphetamine and her pearls



Förlåt då, jag vet att det var meningen att jag bara skulle välja en person att byta liv med för en dag, men det var för svårt. Det fick bli två stycken: Edie Sedgwick och Twiggy. De har en hel del saker gemensamt, men de är också ganska olika.
   Edie blev känd framförallt genom skådespeleri och hon samarbetade mycket med Andy Warhol (!). Det finns rykten om att hon har varit tillsammans med både Bob Dylan och Lou Reed (!) och hon har blivit it-girl of the year i Vouge år 1965. Jag vet inte om jag verkligen behöver motivera till varför jag valde henne... Men om jag ska göra det; hon levde på 60-talet, var tillsammans med Bob & Lou och samarbetade en hel del med en av de ballaste konstnärerna ever. Anledningen till att det inte blev hon helt klockrent var hennes destruktiva sida. Hon blev 32 år gammal, hade ätstörningar genom hela livet och använde en hel del droger - vilket hon dog av. Så på det sättet är det kanske inte jättekul att vara henne, man skulle ju må psykiskt dåligt HELA tiden.
   Twiggy däremot, hon lever ju fortfarande, och det är ju trevligt att hon har ett såpass hälsosamt liv! Hon slog igenom som fotomodell, men jobbade även en del som skådespelerska. Ett stort plus är ju att hon var med på omslaget till en av Bowies skivor. Jag menar, hur coolt är inte det? Det negativa med att vara henne är väl att jag troligen inte skulle få uppleva 60-talet utan istället få byta liv med henne som hon är nu (d.v.s. sitta som jury i Top Model), vilket jag inte vill.
   Båda levde alltså på 60-talet, båda har blivit stilikoner, båda skapade ett nytt idéal. Så det är ett tufft val.


Cheers to the freakin' weekend!


Hon har inte kulmage, jag lovar, det är tröjan som ligger konstigt.

Tidigare idag fick jag reda på att min storasyster kommer hem en dag tidigare - det vill säga imorgon! Det är så fint att hon kommer hem, och det känns framförallt konstigt att hon inte bor "hemma" längre. Vi har ju bott i samma lägenhet/hus i 14 år, och nu gör vi inte det. Jag har känt henne i hela mitt liv, och hon har känt mig nästan hela sitt (bortsett från de 4 första åren). Det är verkligen en unik möjlighet till en speciell relation man får när man har syskon, den sortens relation går ju inte att få någon annan stans i princip. Därför är jag så himla glad att just min storasyster blev min storasyster.

Anyway, idag hade jag sista dagen med lektioner i skolan innan jullovet, och det är bara så himla underbart. Imorgon ska vi ha lite klasstid och sedan avslutning i kyrkan, efter det är jag helt ledig i nästan tre veckor! Det är nog den mest välbehövliga ledigheten någonsin tror jag. De sista veckorna innan jullovet har varit mördande.

(5) Guess I'm in love with the fucked up kid




Jag har sett många bra filmer, men det är få som jag verkligen fastnat för. The Tracey Fragments är dock en av de väldigt få filmer som jag har köpt av den enkla anledningen att jag tyckte den var bra (jag hyr alltid filmer innan jag köper dem). Hela filmen är som små minnesfragment som först i slutet får ett sammanhang för den som ser filmen. Det är, som ni ser ovan, en massa små bilder över hela skärmen. Det är en väldigt orginell och konstnärlig film, och dessutom har den en hel del andra plus. Som fantastiska Ellen Page i huvudrollen, handlingen som är så brutal, ärlig och sorglig, dialogen som hela tiden är djup och fokuserad, soundtracket (mest Broken Social Scene) och dessutom alla de där citaten som jag älskar. Citaten som beskriver situationen som olycklig tonåring väldigt väldigt bra. Jag kunde inte välja bara ett, så ni får fyra:
"Birds and bees and bugs... They all die after they've fucked."
"How can beauty burn everything away so that everyone, even me, disappears?"
"One day you meet this boy. He burnes holes in your skin with his lips. It hurts when you look at him, and it hurts when you don't. And it feels like someone's cut you with a jagged piece of glass."
"Look, this is not some kind of sad abuse-story, I don't cry for spilled milk. I don't even drink milk, because I'm lactosintolerant!"

I just wanna be one of the girls, pretty in pearls



Den sista julklappen är fixad! Efter en dag i centrum med Johanna är allting fixat och klart till julafton. För övrigt hade jag röda läppar och pärlhalsband idag. De rösa läpparna syns dock inte så väl på bilden ovan, men pärlorna får synas istället. Inte för att någon såg halsbandet (såvida ingen kan se genom vinterjackor), men ändå. Det kändes fint. Jag funderar förresten på att byta bloggheader nu till vintern. Den jag har nu är ju ganska mycket mer höst. Men vi får se hur jag gör.

(4) Stupid in love




Jag har faktiskt en del "guilty pleasures",
så att säga. En av dem är artisten Rihanna. Helt ärligt, så äger jag hennes andra skiva (A Girl Like Me). I och för sig så var det väldigt länge sedan jag lyssnade på den, men jag äger den ändå i fysiskt format. Hennes två senaste skivor, Rated R och Loud har dock spelats ganska flitigt. Låten Russian Roulette har till och med haft en alldeles egen spellista på min spotify, och det är inte många låtar som får det. Men helt ärligt så har hon ju en helt fantastisk röst! Dessutom har hon en känsla för musiken, hon sjunger inte utan känsla som många andra inom hennes typ av musik gör. Jag gillar också att hon har en egen stil och vågar sticka ut (såklart gillar jag det, haha). Kort sagt är hon en väldigt bra kvinna - även om hon kanske inte gör den typen av musik som jag skyltar med att jag gillar.

Ps. Jag kanske går på hennes spelning i Malmö den 31 oktober!


Non, Je Ne Regrette Rien



Jag vet inte hur länge ni har följt mig, men såhär såg min bloggheader ut ett tag. Det representerade min personlighet ganska bra där ett tag med, och min klädstil. Palestinasjalar, kajal, svart, slitet, converse, tusen armband... Och det här var mindre än ett år sedan. Spännande hur man kan förändras, don't you think?

Hursomhelst, jag har haft otroligt kul i skolan idag. Troligen berodde det på att både jag och mina två närmaste vänner i klassen var övertrötta. Vi skrattade åt saker som inte var kul, kom på en massa saker vi borde göra (vi behöver inte gå närmare in på det här...) och pratade om vad som är det viktigaste i ett förhållande (tillit och respekt vs. humor och sex). Eftermiddagen överlevde jag endast tack vare en sockerbulle som jag sprang och köpte på biblioteket. Sockerkick for the win.

(3) The importance of being idle



Det finns saker med mig själv som jag är
väldigt stolt över, och en av dem är faktiskt mina musikkunskaper. Jag kan spela två instrument hyfsat och kan grunderna inom sång. Dessutom är jag väldigt hemma på vad olika genrer heter, och då inte bara pop och rock, utan även små genrer som funk och sleaze. Det är också så att jag kan min musikhistoria bra överlag, inom de flesta genrer. Från Pavarotti till Lady Gaga till Edit Piaf till Kurt Cobain. Jag är uppväxt med jazz och folkmusik och har sedan lyssnat på allt från Rix FM och A*Teens till Nine Inch Nails och Kent. Jag gillar att veta saker om musiker, låtar och genrer. And I swear, 70 % of my brain is song-lyrics.
   Ifall jag ska berätta en sak till om mig själv som har med stolthet att göra så är det att jag inte vet hur dåligt självförtroende känns. Jag tycker inte att jag är snyggast, bäst på allt och liknande, men jag tvivlar heller aldrig på mig själv. Vad gäller mitt utséende så ser jag ut som jag gör, och det är inte mycket att göra åt det.


(2) Abnormally attracted to sin

Mina naglar är inte speciellt snygga. Detta beror på att jag har bitit på dem i hela mitt liv. Jag biter inte på dem så ofta längre, men det händer. Ett tag under början av året och under sommaren bet jag inte på dem alls, men nu har jag dessvärre börjat igen. Inte sådär väldigt bra kanske, men det går inte att sluta! Man kan ju tycka att det vore ganska enkelt, eftersom det inte ger mig någonting tillbaka, men det är en vana. En dålig vana. Sad but true.

Hursomhelst, jag hann ju inte blogga igår. Det var ganska fullt upp hela dagen, då jag först gick i skolan och sen på "iParty". Tackar som frågar, jag vet att jag inte är 18. Det var en liten tillställning som ProCivitas ordnat för de stora fria gymnasieskolorna i Växjö. Inann jag åkte dit var jag hos Martina också, så det var en väldigt trevlig kväll! Det såg ut lite såhär (fast jag har inte så många bilder ännu, har bara de jag tog):


Jag & Johanna hos Martina.


Becca & Martina.


Becca & Carro på bussen in till Grace.


Johanna & Martina på bussen.

Prinsessan av Peking



Idag har jag sprungit runt med en bild på den här mannen på tröjan med det här och det här i högtalarna. Innan dess tränade jag och fick därmed igång endorfinerna. Det gjorde förresten också att jag hade samvete till att lägga mig i sängen och kolla på ett avsnitt av House. Nejdå, jag är inte alls lite beroende av en tv-serie.
   Mamma föreslog att vi skulle bara lussebullar, så vi gjorde degen tillsamans och sedan ställde jag mig och rullade dem samt satte in dem i ugnen. När bullarna var klara visste jag inte vad jag skulle göra, så jag ställde mig och gjorde polkagrisknäck (som jag inte smakat än - den ska stelna). Så utan att ha planerat det och egentligen utan att ha varit medveten om det har jag spenderat i princip hela dagen i köket. Men det har varit väldigt trevligt, och nu har vi julgodis för ett tag framöver!

Kvällen tror jag spenderas framför House, återigen. Den här gången får jag dock sällskap av mamma och pappa. Det blir nog väldigt fint, det! Vi hörs imorgon, om jag hinner (ska till skolan, sedan hem till mig och efter det hem till Martina för att skeppas in till stan och sedan hem igen någon gång mitt i natten).

(1) Everybody wants to change the world, but no one dares to try



Jag hade tänkt göra en speciell grej under de sista dagarna på 2010. Varannan dag från och med idag kommer jag posta ett inlägg med en siffra och sedan en rubrik i stil med de rubriker jag brukar ha. Ni ser ju exempel här ovanför. Schemat för det ser ut såhär:
1. En nytagen bild på mig samt 5 fakta om mig.
2. En dålig vana jag har fått/fortsatt med under 2010.
3. Något jag är stolt över.
4. ”Guilty pleasures” jag samlat på mig under året.
5. Min favoritfilm + favoritcitat från samma film.
6. Någon jag skulle vilja byta liv med för en dag + motivering.
7. Mina favoritband all-time.
8. En sjukt bra tv-serie som sänds/sänts under året.
9. Den mest fantastiska låttexten jag kan komma på.
10. Bästa händelsen under 2010.
   Det är alltså dels lite av en sammanfattning av mitt år, och dels en chans för er att lära känns mig lite bättre. Det är dessutom ett litet knep för att råda bot på min bloggtrötthet som jag lider av just nu, hehe. Här kommer alltså fem fakta, som är utlovade idag (bilden har ni ju redan fått).
- Jag är mörkrädd. Alltså, inte så att jag blir jätterädd för mörker så fort det är mörkt, och oftast inte när jag är tillsammans med andra, men det händer att jag blir skitskraj när jag är själv hemma och hör konstiga ljud och sådär. Det är kanske en normal reaktion, jag vet inte.
- Poesi är mitt största intresse. Det har det varit sedan högstadiet. Då började jag skriva jättemycket, på allt. I skolan, hemma, i blocken i skolan, låttexter, dikter, artiklar... Jag skrev allt, överallt. När jag upptäckte orden, och hur mycket jag tycker om dem, så började jag intressera mig för poesi. Det är ett intresse som håller sig kvar, även om jag varken läser eller skriver så värst mycket längre. Jag brinner för det.
- Jag har höga krav på mig själv i skolan. Vilket i och för sig kanske inte alltid märks så väldigt tydligt för min omgivning. Jag kan tänka mig att människor i min omgivning tror att jag inte bryr mig speciellt mycket om skolan och inte har så höga krav på mig själv, men det har jag. Sannerligen.
- Egentligen ville jag gå estetisk linje på gymnasiet. Man kan tycka att det strider mot det jag nyss skrev, att jag har höga krav på mig själv i skolan, och det gör det väl lite också. Jag vill ha möjligheten att plugga vidare, och den möjligheten är inte lika stor om man går estet. Eller möjligheterna till utbildningar är inte lika bred, då. Eftersom jag inte har en aning om vad jag vill bli så kändes ju samhällsprogrammet som en bra grej, istället för att ha tre jättekul, inspirerande och stimulerande år på gymnasiet väljer jag att välja senare vad jag vill göra.
- Jag är blyg. Egentligen vill jag inte erkänna det, men jag är det. Tyvärr. Jag vill väldigt gärna vara social och utåtriktad, jag vill kunna prata med vem som helst oavsett ålder. Det är inte så att jag är osäker på mig själv, jag är osäker på andra. Helt ärligt så vet jag inte hur dåligt självförtroende, och tro mig; jag är väldigt glad för att jag inte vet det. Trots det är jag, som sagt, blyg med nya människor.

Det blev ett långt inlägg det här. Jag ska försöka ha lite mindre text i framtiden. Då kanske ni faktiskt orkar läsa, haha. Ha en trevlig lördag nu allihop!


Och allting är nästan perfekt



För två dagar sedan var det exakt ett år sedan jag stod i Teleborgshallen nästan längst fram och såg Lars Winnerbäck live. Det var himla bra. Inte bara för att jag gillade musiken (är inte inne på honom så mycket längre - jag byter favoriter väldigt ofta) utan också för att hela konserten var otroligt bra komponerad. Låtarna lät inte som på skivan, utan bättre. Lasse är kung på att förmedla låtar live, jag antar att övning ger färdighet.

Anledningen till att jag postar det här är inte bara att det var nästan exakt ett år sedan jag stod där i publikhavet, utan också för att förbereda er på att jag kommer att posta ett "mina 10 bästa konserter"-inlägg någon gång snart. Jag hade tänkt det i alla fall. Vi får se hur det blir med det, helt enkelt!

Honey, this mirror isn't big enough for the both of us.


Jomen det är min bild, promise. Sno den inte är ni söta.

Visst var jag frisk nog att gå i skolan idag, fenomenalt det! Jag har dessutom spenderat lite pengar. Sisådär 80 spänn på ett par hörlurar och senare sisådär 20 spänn på en varm choklad. Känns lite onödigt med chokladen, men sånt är livet. Om jag är sötsugen så får plånboken lida, helt enkelt.

För tillfället håller jag på att bli lite smått kär i Dresden Dolls (de får sällskapa med mitt obsession My Chemical Romance), ni kan ju lyssna på dem om ni vill. De är lite brutala och söta och pianospelande. Mycket fint. De har tillochmed fått en egen spellista. Det ni! Nu ska jag se något avsnitt av House till (man blir ju så lätt beroende..), äta lite kvällsmat och sen får vi se.

I'm not okay - I promise.



Den gamla bilden innebär att jag inte kunnat ta nya. Varför? Jag har ont i magen och är galet trött, blir yr så fort jag reser mig upp. Men jag ska till skolan imorgon, bara så ni vet. Jag måste. Jag orkar inte se fler avsnitt av House, jag orkar inte ligga hemma och ha tråkigt, jag orkar inte rastlöshet eller orkeslöshet. Få mig att piggna till lite är ni snälla. Hur vet jag inte.

Vems lilla hjärta flyger?



Inatt drömde jag att jag kunde flyga. Det började som ett bråk med bin som försökte ta över vårt hus (och de lyckades ganska bra...). När jag skulle fly från dem så hoppade jag upp i luften och flög iväg. Jag gjorde ungefär simrörelser i luften och drog nytta av vindar och sådär. Så flög jag iväg över skogar och övergivna hus. Det var jättefint. Sjukt mysig dröm. Jag blev lite besviken när jag vaknade.
   Jag började googla på bilder så at tjag kunde lägga upp någon bild på en flygande person här på bloggen (orkar inte sitta i photoshop idag), och då snubblade jag över något som heter "wingsuit". Det är alltså en dräkt man tar på sig och som man kan flyga med! Det är lite som fallskärmshoppning, fast utan fallskärm. Man kan alltså inte bara flaxa med armarna och flyga iväg. Men ändå. Sjukt häftigt!

För att hantera besvikelsen över att inte kunna flyga, och även den besvikelse som kom när jag insåg att jag inte kan gå till skolan idag (har mått illa i tre dagar, det är ganska mycket värre idag), lyssnar jag på en peppig lista som jag knåpade ihop igårkväll. Ni kan lyssna på den här ifall ni känner för det. Den är inte så värst bra egentligen, men den är glad, och jag behöver det just nu.
   Förutom att lyssna på peppisch musik så har jag kollat på ett x antal avsnitt av House. Jag har inte tänkt på hur många olika diagnoser de måste komma på för att spela in ett avsnitt, eller en hel serie, eller fem serier. I varje avsnitt tar de upp ett par olika diagnoser som stämmer med symtomen, och det är inte jättemånga avsnitt som är lika varandra. Visst kommer cancer in i bilden ganska ofta, men det är olika sorters cancer som är olika svår att bota, och det är nästan alltid i kombination med något annat. Well well, underhållande serie hur som helst.

Sing it 'til you're nuts, sing it for the ones who'll hate your guts



De här killarna har släppt ett nytt album för inte så väldigt länge sen (klicka på bilden så poppar det upp ett litet fönster med en länk till deras skiva på spotify). De kallar sig för My Chemical Romance. Gerard Way har knåpat ihop ungefär världens bästa texter och resten av bandet har skapat sjukt bra melodier till dem. Det känns som att de har vuxit upp sedan de släppte sitt första album, men det var i och för sig 8 år sedan, så det kanske inte är så konstigt egentligen.

Förresten, om exakt en vecka är det Lucia! Sedan är det jullov, och julafton. Efter det nyår. Tiden går fort när man har roligt! 2010 har verkligen flugit iväg, eller är det bara jag som tycker så?

Dedicated to love. The good, the bad and the unknown.







There will always be a place aside for you



Eftersom jag inte hinner blogga så väldigt långt nu så lägger jag upp den enda bild som finns på det gäng som ska hänga at my place ikväll. Det är dock inte alla på bilden över, haha. Det är jag (tredje från höger längst fram), Johanna (tredje från vänster längst fram) och Martina (sjätte från vänster i mitten). Tobias kommer dock också, men han går inte i vår klass.

Nu ska jag springa iväg till Ica och möta upp flickorna, sen ska vi laga mat, äta mat och se på film. Fin kväll!

Dansa, dansa, era jävla svin - i takt med alla framgångar i mitt liv.



En gång i tiden gick vi i ettan på gymnasiet och tyckte det var jättekul att driva med fjortisar. Det känns verkligen som att det var mer än ett år sedan. Å andra sidan känns det som att vi har känt varandra i mer än ett och ett halvt år också (och så har vi inte det! :PpPPpPppPPp). Är det verkligen så att jag inte ens visste vem du var, att du fanns, innan jag började gymnasiet? Det känns helt stört att tänka så, för vi är verkligen tighta nu. Troligen beror det på personkemi eller något i den stilen, men det är ändå så konstigt att tänka att vi inte har känt varandra längre! Jag menar, alla de internskämt vi samlat på oss under den här tiden är tillräckligt för en livstid, ungefär. Bara en sån sak.
   Jag ska försöka låta bli att få det här till en såndär "älskar diwh gummzan <3"-text, och jag ska också försöka låta bli att få den puttinuttig - för det är inte så vi är. Vi har jävligt kul tillsammans, vi litar på varandra och vi klickar rent allmänt hur bra som helst. Det är bara så det är. Inget fjäsk, inga spel, bara sanningen och personkemi.

Jag tycker så väldigt mycket om dig, Johanna.



Ps. Titeln på det här inlägget är ett internskämt - ta inte illa upp alltså.

RSS 2.0