,

Ungefär såhär lät min uppväxt, mina första år i skolan och min tonår:

Kid Ory - Min pappa spelade mycket jazz, och mannen med trumpeten på bilden ovan var en av mina favoriter i hans skivsamling. En annan var Louis Armstrong.
Bubbles (senare Bless) - När jag gick i låg- eller mellanstadiet hade jag en bästa kompis som hette Lisa, och hon introducerade mig till Rix Fm's alla popartister. Tillsammans mimade vi till någon låt med Bubbles framför klassen, och det var häftigt.
A*Teens - I samband med Bubbles upptäckte jag nog A*Teens, och det var även så att min syster lyssnade mycket på dem. Ssh! Det är lite småpinsamt, men faktiskt helt sant.
Anti-Flag - Jag gick väl kanske i sexan när jag började tycka att jag var för cool för Rix Fm. Det var väl också så att jag gick i min systers fotspår rent musikaliskt. Därför började jag lyssna på Anti-Flag bland annat. Tufft...
Green Day - Som sagt så hade jag min fejk-punk-period någonstans i sexan/sjuan, och i den perioden ingick ett obsessande över Green Day. Spännande utveckling från att ha lyssnat på Kid Ory.
Nirvana - Okej, när jag går i åttan så börjar jag få lite vettig musiksmak. Äntligen. Kurt Cobain blir en ikon och jag kan nästan alla Nirvanas texter utantill. Jag lyssnar fortfarande på dem ibland, men nu är det mest unplugged-skivan.
Kent - Någonstans i åttan började jag lyssna på Kent också, och oj vad djup jag blev. Jag började bygga en verklighet kring låttexterna tillsammans med min bästa kompis Katta. Vi gick också på deras konsert någon gång i februari 2008 tror jag. Det känns som tre evigheter sedan, för numera klarar jag inte av att lyssna på Kent. Usch.
Lars Winnerbäck - I nian börjar jag gå över till mjuka aukustiska gitarrer istället för skarpa elektriska. Lars Winnerbäck blir min idol, och jag bär med mig texthäftet till hans samlingsskiva vart jag än går.
Nine Inch Nails - I samband med att jag fastnade för boken Vingklippt Ängel fastnade jag också för bandet Nine Inch Nails. Deras brutala texter och industriella/hårda musik etsade sig fast och blev mycket mer intressant än vad musik tidigare hade varit.
Markus Krunegård - I övergången mellan nian och ettan på gymnasiet var jag helt inne på svensk indie, och det med Markus Krunegård i spetsen. Han skrev ångesttexter med glimten i ögat och satte ihop dem med glada melodier. Vilken tonårstjej kan motstå det?
Kristian Anttila - Hälften finsk, hälften bosnier, psykiskt instabil, uppvuxen i Västra Frölunda och utrustad med världens snyggaste kindben tog herr Anttila min värld med storm. Jag tycker fortfarande mycket om honom, och hans senaste skiva är glad, intressant och självbiografisk.
My Chemical Romance - Just nu, i slutet på år 2010, är det mest My Chemical Romance som spelas i mina högtalare. Jag lyssnade en hel del på dem under 2008, men inte förrän nu har jag insett hur bra de är. De är faktiskt väldigt inspirerande, både musikaliskt sett och imagemässigt. Min syster ställde mig frågan hur de kan vara inspirerande, och mitt svar på det blir; läs deras texter och ta reda på mer om frontfiguren Gerard Way så förstår du.

Det här är de band jag kommer på just nu, men det finns säkerligen fler musikaliska förebilder. Om vi inte hörs imorgon önskar jag förresten en god jul redan nu!