,

Bild från Rock the Lake, 22 maj i år, bandet är Alphaville, men känslan är det viktiga.

Musik kan ge en känslor som man inte kan känna på något annat sätt, någon annan stans. Till exempel känslan när man lyssnar på en riktigt bra låt, och inte behöver fokusera på något annat. Man kan låta sig själv försvinna in i favoritlåten, och stanna där så länge som man vill.
   Eller den där känslan när man hör en ny låt, en låt man aldrig hört förut. En låt som är hur bra som helst. Då vet man ju inte vart man ska ta vägen för att det är SÅ JÄVLA BRA eller för att texten är så mitt i prick, så precis exat vad man själv känner eller tänker. Motsvarigheten till den känslan har jag aldrig hittat.
   Eller när man står framför en scen framför ett riktigt bra band, tillsammans med massa andra som också tycker att det bandet är awesome. Alla röster, alla händer, alla kroppar, alla medvetanden. Allt blir en enda massa som är euforisk över musiken. En enda massa som är där för att uppleva musiken, känslan som den medför.
   Eller när man går hem från den där konserten, halvt döv med tinnitus ringandes i öronen, och så är man alldeles hes och mörbultad. Det är det underbaraste i världen. Och det léendet man får av det, det är lika brett som Eiffeltornet är högt. Det påminner lite om när man är nykär, trots att man är trött och har blåmärken över hela kroppen så är man starkast i världen.

Det här är ett par av anledningarna till varför jag älskar musik. Jag försöker att inte använda ordet 'älskar' alltför mycket, men jag älskar verkligen musik. Det finns ingen motsvarighet till det. Eller finns det? Har ni någonting som ni värderar så högt, av någon anledning? Kanske böcker, vänner, filmer, kläder, poesi, fotografier...? Jag vill veta om det finns något mer som kan ge en de här känslorna. Eller något som kan ge en andra känslor som inte finns någonstans. Jag vill känna allt.

Bild utan någon som helst koppling till texten. Ledord: slumpmässig.

Dagens…
Låt: Forever Young - Youth Group
Klädsel: Prickig tunika, grå stickad cardigan och svarta kängor med klackar.
Frisyr: Rufs, som vanligt.
Händelse: När Schven frågade om jag, Johanna & Carro ville vara representater för VFG tillsammans med 2 andra (ännu okända) från skolan?
Tråkigaste: Matte B!
Humör: Rastlös och trött.
Span: Killen i telenorbutiken! Och även killen med Andy Warhol-väska.

Idag var alla-lunchar-med-sin-farmor-dag, tydligen. Jag gjorde det, min syster gjorde det (räknas kanske inte eftersom det var samma tillfälle då vi har samma farmor), min vän Johanna gjorde det och min Stockholmskompis Nils gjorde det. Seriöst, vad är oddsen för det egentligen?

Ps. Håll utkik efter en video här imorgon (ska försöka att inte glömma det)! ;) Ds.

Det här har jag roat mig lite med idag! Sjukt kul, och sjukt frustrerande. Lite beroendeframkallande också. Man kan inte sluta innan man har klarat av det, liksom. Och vänta dig inte att du ska klara det på första försöket... Det är svårare än man tror. Spela förresten 1'an och 2'an innan 3'an, det blir lättare då, eftersom man fattar hur det fungerar (sök i sökfältet, skriv in "idiot" så finns de där).

Förresten, om någon undrar hur skorundan gick, så kan jag meddela att den avslutades i the K.J-store med att jag provade ett par äkta underground-kängor. 10-håls, vanliga svarta, fanns inte i min storlek, så jag provade en storlek mindre i 14'håls, och det blev perfekt. Nu ska jag dock vänta på att de beställer in antingen undergrounds (10'håls i min storlek) eller doc's, vilket de gör i början av september.
   Jag hade egentligen tänkt köpa de bruna jag visade bild på i förra inlägget, men storlekarna var knas. Min vanliga storlek var för stor (vad är det med mina fötter, har de krympt?), så jag provade en mindre, men den var för liten. Otur, där. Men jag kan leva med det om jag får ett par riktiga undergroundkängor lite senare istället!

Good morning starshine, the earth says 'hello'! Okej, det är kanske inte morgon för gemene man. Men för mig är det det. Jag gick upp vid åtta och åt frukost, men det var så väldigt tråkigt att vara uppe själv och inte kunna göra ljud av sig (syster sov), så jag gick och lade mig igen. Jag låg kvar och halvsov fram till halv tolv ungefär då jag gick  upp och började göra lunch. Nu sitter jag (fortfarande i nattlinne) och funderar på att träna och ta en dusch. Där har ni en redogörelse för varför jag tycker att det är läge att säga "god morgon".

Senare idag ska jag ner på stan för att leta höstskor. Jag satsar på att få hem någon av dessa från scorett:


Vi får helt enkelt se vad det blir. Om det ens blir någon av dessa, för det vet man aldrig! Jag kanske inte ens köper ett par skor, jag kanske bara kollar in utbudet såhär långt, och väntar lite till med att köpa något för att se vad som kommer in längre in mot hösten.

Ps. Varje gång jag ska logga in här skriver jag fel lösenord. Helt seriöst. Varje gång. Antagligen är det för att jag har det lösenordet till facebook, och då känns det som att det passar ihop med mailen. Fast det är ju inte det lösenordet. Det är sjukt irriterande, jag måste lära mig snart! Ds.

Ps2. Det här blev ett väldigt tråkigt inlägg. Sorry for that. Ds.

Här kommer ett inlägg om mitt (nuvarande) favoritband. Jag känner att de är värda det, plus att jag har ganska mycket slut på inspiration för tillfället. Jag känner mig kreativ, men jag vet inte var jag ska göra av kreativiteten. Det är typ den jobbigaste känslan jag vet om. Alltså slösar jag kreativiteten på ett blogginlägg om mitt favoritband.

Det var länge sedan jag hade ett favoritband, och när jag hade det var det jättetöntiga band som jag lyssnade på under mellanstadiet, men jag tror att jag kan säga att ett band är lite bättre än alla andra som jag har hört. De kallar sig för Consequences.
   Hittils har de bara släppt en enda skiva (vad jag vet). Det är synd, men samtidigt intressant. Att ett band bara släpper en skiva, och sedan försvinner, ökar (i alla fall mitt) intresse för det. Varför fortsatte de inte? Vad gör de nu? Har de något nytt på gång?
   Det är faktiskt så att den här bloggen är uppkallad efter en av deras låtar, Wasted Under The Stars (surprise). Den låten är sådär magisk som jag älskar, och det var den första jag hörde med dem. Det är en kärlekslåt, men vilken sorts kärlek får man inte riktigt veta. Alltså, om det är till en familjemedlem, nära vän eller en "partner" (gillar inte ordet men hittar inget bättre just nu). Melodin är lika mjuk som texten, och man vill bara flyta runt i ett svart ingenting när man hör den. På ett bra sätt, inte på ett läskigt sätt, alltså.
   Hursomhelst, så är de mitt band därför att alla deras låtar är väldigt bra, och inte bara en. Det är ju ganska ofta så annars, att ett band har några bra låtar, men standarden som helhet är inte lika bra. Consequences är alltså inte ett av de banden.

Om ni inte har hört dem så kan ni klicka här och njuta av den självbetitlade skivan. Om ni inte tycker att ni har tid eller ork så kan ni lyssna på Wasted Under The Stars och Some Kind Of Magic, som enligt mig är det bästa av det bästa.