,

Jag har precis slutat titta på min favoritfilm, the Tracey Fragments. Den är ett konstverk i sig, den har fantastiska Ellen Page i huvudrollen, den får en att tänka på en hel massa olika saker och den är ångest ångest ångest. En vän till mig beskrev den som en deppressiv version av Juno, och det kanske kan stämma. Sjukt bra är den i alla fall.

Handlingen cirkulerar kring en 15årig tjej som blir mobbad i skolan och illa behandlad hemma. Hon blir kär i en kille i klassen, Billy Zero. Hennes lillebror är försvunnen, och han är dessutom hypnotiserad till hund. Hon träffar Lance, som tar hand om henne mot hennes vilja. I öppningsscenen sitter hon längst bak i en buss insvept i ett duschdraperi. Helt enkelt är den precis så fantastisk, stark och genomtänkt som en film ska vara.