,

Nu får ni två filmrecensioner på rad. Den här gången av White Oleander. Jag har, som ni kanske vet, läst boken i engelskan. Jag blev lite kär i den, så jag var tvungen att se filmen också (det är man ju alltid, även om filmen nästan aldrig är lika bra). Eftersom boken skildrar väldigt många personer och platser så tänkte jag att de troligen har tagit bort en hel del, vilket jag hade rätt i. Jag tyckte inte filmen gav en rättvis bild av boken, men den var väldigt bra som film. Nu är det ju så att jag kan "läsa mellan raderna" i filmen, eftersom jag vet så mycket runt omkring den, annars kan jag tänka mig att man lätt missar när hon ljuger eller är sarkastisk till exempel, för det framgår inte riktigt. Detaljerna stämmer inte, tyvärr. Och författaren Janet Fitch's underbara språk fungas ju inte heller, av uppenbara skäl. Men som sagt, som film är den väldigt bra!
   Det handlar alltså om Astrid, vars mamma mördar en man och hamnar i fängelse. Eftersom Astrid är minderårig får hon bo hos diverse fosterfamiljer, vilket formar hennes personlighet på många sätt. Den bygger alltså på relationer i olika former. Mellan henne och hennes mamma, andra ungdomar i hennes ålder, alla fosterfamiljer och inte minst hennes relation till sig själv.