,

Jag såg just en kommentar på ett av mina inlägg där en anonym läsare bad mig presentera mig lite. Jag har inte sett den förrän nu då blogg.se av någon anledning inte noterat mig om den på något sätt. Därför kommer det här en aning sent, men jag hoppas att du som kommenterade fortfarande kikar in här lite då och då, och läser det här.

Så vem är jag?
Jag tycker hemskt mycket om bra låttexter och blir helt till mig när jag hittar något nytt i den vägen. Exempel på ett band som hela tiden fångar mitt intresse i den vägen (och på många andra vägar också) är My Chemical Romance, och jag har lärt mig att strunta i de blickar jag får när jag säger att de är mitt favoritband. Jag har också lärt mig att strunta i de människor som endast ser min brist på organisation och därmed antar att jag är dålig i skolan. Ibland inbillar jag mig att jag inte bryr mig alls om vad andra tycker och att jag alltid går min egen väg, men för det mesta inser jag att jag är mycket mer lättpåverkad än jag tror och att de flesta andra människor också är det. Till exempel brukade jag ogilla tatueringar väldigt myket när jag var mindre, men nu tycker jag att de är fina så länge de inte är gigantiska och färgglada.
   Något annat jag tycker om är bra böcker, och en av de bästa jag har läst är Kafka on the Shore av Haruki Murakami. Boken utspelar sig i Japan, och dit vill jag åka någon gång mest för att det verkar vara så himla ballt. Reklamerna på spotify däremot retar gallfeber på mig, och därför har jag i princip slutat använda det då jag inte vill lägga pengar på ett reklamfritt lyssnande. Jag tycker heller inte om att lägga pengar på datorspel, och har nog inte köpt ett enda i hela mitt liv. Trots det har jag Harry Potter och hemligheternas kammare till pc, och jag har klarat ut det tre eller fyra gånger. Böckerna om pojken med ärret och det svarta håret är dock oerhört mycket bättre än spelet, vilket inte är så konstigt.
   Något som däremot är konstigt är att jag tar studenten om ett år från det samhällsmedicinska programmet på Växjö Fria Gymnasium. Det är konstigt därför att jag fortfarande känner mig hur liten som helst, inte alls så stor som gymnasisterna var när man gick på mellanstadiet. När jag tar studenten vill jag ut och se världen, eller jobba, eller både och, för jag är hur trött som helst på skolan.
   När jag blir stor vill jag bli lycklig, och om jag blir det genom att utbilda mig till psykolog och bo i villa med man och barn eller om jag blir det genom att läsa på folkhögskola och bo i kollektiv som i filmen Tillsammans av Lukas Moodysson spelar ingen som helst roll. Men nu, idag, är jag som lyckligast när jag får vara med de människor jag har i min närhet och kallar mina vänner. När vi ser på X-Men eller springer runt på min gräsmatta och skriker I am the Walrus eller gör lustiga saker i korridorerna i skolan. Något annat som gör mig lycklig är att skriva, och därför blev det här inlägget mycket längre än jag tänkte mig.

Och såhär ser jag ut: