Where the action is!
När vi anlände till parken ganska exakt klockan två ställde jag mig i pubilken bakom en tjej med fina tatueringar. Jag kände mig tvungen att smygfotografera dem.
Efter inte alls många minuter klev Serenades upp på scenen. De hade ett tråkigt framträdande tycker jag, de var en besvikelse. Kanske är det för att de inte är så samspelta på scen än, detta var tydligen deras första "riktiga riktiga" spelning. Musikmässigt var de bra, dock.
När Serendaes gick av scenen satte jag mig ned och väntade. Nästa person som äntrade scenen var nämligen...
...Paolo Nutini. Han öppnade med min favoritlåt 'Jenny don't be hasty' och jag kände att nu börjar det likna något, nu börjar det bli festivalkänsla. Den känslan höll i sig genom hela hans spelning (han hade för övrigt ett väldigt roligt / mysigt scenspråk) och när han avslutade med 'Pencil full of lead' verkade även resten av publiken hålla med mig.
Jag hoppade över Daniel Adams-Ray som jag egentligen hade velat se för att istället få bra platser till the Ark - jag har nämligen sett dem live två gånger förut och vet att de är galet bra live. Så jag stod på kanske fjärde raden framifrån och sjöng med i varenda rad i alla låtar utom en. Jag hoppade, studsade, klappade händer, sträckte upp armarna i luften och skrek mig hes. Jag var genomsvett (det berodde nog en del på det ytterst fina vädret också).
Innan det här bandet (Glasvegas) körde igång hann vi med en liten lunch till tonerna av Bright Eyes lite längre bort. Första festivalmåltiden för min del - jag har ätit hemma eller på restaurang förut. Hur som helst så var Glasvegas en besvikelse för mig. Jag trodde verkligen att de skulle vara bra live, och visst, musiken var det inget fel på, men mellansnacken bestod i princip av "hi y'all. hi y'all." och "chee- skål!" vilket jag tyckte var lite tråkigt. Därför gick jag tidigare för att istället få bra plats framför...
...Brandon Flowers! Hans framträdande är det jag minns mest, det som gjorde mest intryck på mig och det som ägde alla andras galet hårt. Jag tycker synd om de som hängde vid kravallstaketet på andra scenen för att få bra platser till Coldplay och därmed missade det här. Herregud, vad bra han var! Han öppnade med 'Crossfire', och redan därifrån var succén ett faktum. I alla fall för mig. När han avslutade med 'Mr. Brightside' blev publiken som galen och sjöng med i vartenda ord.
Så var det då dags att springa till den andra scenen och se det stora dragplåstret: Coldplay. Det var bra, det var häftigt, det var säkert och det var allsång. Jag tyckte dock inte att de var lika bra som Brandon Flowers, men det kan mycket väl vara för att jag gillar att stå max två meter från scenkanten, och det gjorde jag ju inte riktigt under Coldplays spelning... Haha. Men hela kvällen var fantastiskt bra, och även om jag gått, hoppat och sprungit hela dagen så kände jag inte av att jag var trött i fötterna. Inte förrän vi satt på spårvagnen därifrån, vill säga. Då kände jag att hela kroppen värkte, fötterna var bortdomnade och rösten ganska obrukbar. Men det är ju så det ska vara.
Kommentarer
Trackback
